Vet inte vad som flugit i mig. Verkar som någon lust för att skriva så tänkte skriva ihop en förlossningsberättelse medans det är någolunda färskt i minnet.

Har åkt in o ut för blödningar sen v 27, utan att det hittat någon direkt anledning. De har gissat att det kan va moderkakan som släppt lite i kanten eller bara ytliga blodkärl i livmodern. De har behandlat mig med cylokrapon (vet ej om det stavas så, men det är för att stoppa blödningarna) samt gett mig Cortison för att bebisens lungor skulle mogna snabbare.
Onsdagen den 23 April åkte jag in igen, en rejäl blödning som inte vill ge med sig trots medecin så det blev strikt sängläge (IGEN) samt fastande (upphörde inte blödningarna övervägde de snitt). Grät nästan när de la in mig, va såå trött på detta, vill va hemma med mina barn. Ville inte att Johan skulle åka hem o lämna mig där men så fick det bli, bebisens hälsa i första hand.

På torsdagen blödde det fortfarande på morgonen men avtog mer o mer under dagen o nästan ingen blödning alls vid 12 tiden. Började dock mer och mer känna av sammandragningarna, inga som gjorde ont men det kändes. De gjorde tätare kontroller med CTG pga. detta och kunde se sammandragningarna. Fortsätter därför va fastande o stanna i sängen.
Vid 16 tiden kommer Johan o hälsar på, sammandragningarna har börjat göra riktigt ont. Jag får Bricanyl för att stoppa värkarna och BM kallar på läkaren för undersökning.
Vid 18:00 kommer läkaren äntligen o gör undersökning, hon konstaterar att jag är öppen 3 cm o ca 1 cm kvar av livmodertappen. Bricanyl sprutan har inte gett någon effekt alls så jag får en till.
Värkarna börjar avta men de tycker det är för osäkert att Johan åker hem så han ska få stanna över natten och får ringa o försöka ordna med barnvakt.
Vi förhör oss massa om vad som kommer hända. BM säger att det är ingen risk att vi kommer gå graviditeten ut men det finns möjlighet att om värkarna stoppas kunna gå någon vecka till. De lugnar oss dock med att neonantalen ligger en våning upp o där kommer bebis få bra vård om han beslutar sig för att komma  ut.
Vi försöker sova en stund.

Strax efter midnatt vaknar jag igen av det gör ont. BM kommer in o kör en kurva, får en ny bricanylspruta och värkarna försvinner igen. Kan sova ett tag till.
Vaknar runt 5 igen, nu gör det riktigt ont. BM säger att nu gör de inte mer utan nu får bebis komma. De kör en ny CTG kurva.
Vid 6 kommer ny personal, världens underbaraste barnmorska (har haft henne under flera av mina besök på Förlossningen).
BM undersöker mig, öppen 7 cm o ska få komma in i förlossningsrum o få andas lustgas (äntligen).
Gråter på vägen in till förlossningsrummet. Så orolig för hur bebis ska må, det är ju 7 veckor kvar, han ska ju inte komma ännu. Barnläkare o barnsköterska kommer med in på förlossningsrummet, beredda på att kunna ta hand om honom på en gång.
Väl inne i förlossningsrummet försvinner jag i en härlig dimma med lustgasen, värkarna är såå mycket lättare att hantera nu.
Runt 8 blir jag undersökt igen o är nu fullt öppen. Vattnet har dock inte gått ännu o det är en stor buktande hinblåsa. För att få bättre koll på bebis bestämmer de sig för att ta hål på vattnet o sätta en sklapelektrod.
I samma stund som skalpelektroden fästs på bebisens huvud kommer bebis ut.
08:49 "surfar" vår kille ut med massa vatten, Teo skriker högt o får full poäng av barnmorskan. Barnläkaren tycker han mår tillräckligt bra för att jag ska få ha honom på bröstet 15 minuter innan de måste ta honom. Såå underbart. Lyckan är total, trion är nu komplett. Teo är så fin trots att han är liten.

Efter att Sköterskan o Johan gått med Teo till neonantalen är det dags att krysta ut moderkakan. När den väl är ute ser man tydligt att moderkakan hade släppt i ena kanten o därför har jag haft blödningar.
Så tacksam ändå att kroppen startade förlossningen så att jag slapp akut snitt eller så för att moderkakan släppt helt, då kanske vi hade förlorat Teo (hemska tanke)
Slutet gott allting gott!